Det är så mycket jag vill skriva av mig, så nu tänker jag faktiskt göra det.
När jag var liten, upp till 10 år så var jag alltid mig själv. Jag var en såkallad ''pojkflicka''.. Jag klädde mig som pojkar, umgicks bara med pojkar och några enstaka flickor. Jag hittade på bus, jag verkligen njöt av det livet.
När jag var 10 år flyttade jag till ett annat ställe, helt nytt för mig, och helt andra saker. I skolan jag började så var det gruppering redan då, då gick jag i 5an.. Killar var med killar, tjejer med tjejer, det var jag inte van vid.. Jag var van vid att alla umgicks med alla.. Jag var tvungen att klä mig i rosa, jag var tvungen att klä mig tjejigt, vilket jag inte trivdes i. Än idag, under 7 år så har jag aldrig haft på mig en klänning, folk tycker det är konstigt, men det är sån jag är.

Fram till 12års ålder så har jag alltid haft seperationsångest, jag lärde mig att sova i mitt eget rum vid tolv års ålder. Innan dess sov jag alltid mellan mamma och pappa. Jag har haft STOR seperationsångest. På alla fotbollscuper man var på så kunde jag aldrig sova, det var så illa att pappa var tvungen att komma mitt på natten, åka flera timmars bilfärd för att jag inte kunde sova. Jag vet inte varför, men det var så. Nu idag, fem år senare så flyttar jag hemifrån om 1 dag. Det är många tankar kring detta. Jag vet inte hur jag ska klara detta, jag kan inte se mig i ett sådant liv som jag ska leva nu framöver. Jag flyttar ifrån mina hundar, mina föräldrar, mina syskon och mina brorsbarn. Jag har så många tankar att jag inte orkar göra något om dagarna, jag har tappat glädjen i hundarna, jag har inte orken att ta ut dom på skogspromenader.. Det kommer bli tungt utan Tyra och Buddy, det vet jag. Jag skulle så gärna vilja ha dom där, få vara med dom helatiden, men tyvärr blir det inte så, och det är utav särskilda skäl. Jag får inte vara egoistisk, jag vet att hundarna skulle må 100 gånger bättre här hemma.
Samtidigt som jag har dessa tankar, så har jag också andra tankar.. Jag kommer starta ett helt nytt liv, ett mer vuxet liv, ett liv jag drömt om.

För ca. 1 månad sedan så fick jag kontakt med en väldigt fin människa, och det är tack vare henne som jag fortsätter att kämpa och verkligen vill gå i denna skola faktiskt. Jag ska få låna Lottas (som hon heter) hund. Leia heter hunden, och det ska bli väldigt intressant att få arbeta med henne. Jag var till dalarna för att träffa både Lotta, Leia och lillebrorsan Bill. Jag fick testa på att träna med Leia, vilket var helt underbart, jag tycker verkligen om denhär hunden. Vi klickade direkt, Leia var glad i mig, och jag var glad i Leia. Redan efter några timmar så kändes det bra, jag blev så glad och jag började se fram emot att få börja i skolan, och flytta hemifrån. Jag kan väl säga att Lotta är den som fått mig att vilja börja i skolan och ta ett stort steg framåt i livet, lämna allt hemma trots att det kommer bli svårt. Att hon lånar ut sin hund till mig, litar på att jag kommer ta hand om henne som om hon vore min egen hund, gör mig väldigt glad och stolt. Det ska bli så kul att umgås med Lotta, hon ser jag upp till till 100 procent. Jag har aldrig riktigt haft en förebild, men jag tror jag hittat en nu. 
Att få ha Leia hjälper mig väldigt mycket. Inte så att jag ersätter Tyra mot Leia, det gör jag verkligen inte. Leia kommer bli en väldigt skön hund att få bo med och ta hand om. Det kommer bli lärorikt att träna med Leia då hon redan är inlärd i de flesta hundsporterna.

Det jag faktiskt ser fram emot mest är att få träffa just Lotta och Leia igen, men också att få träffa alla andra, det verkar som ett underbart folk där i Forshaga (vi har snackat på facebook, de flesta av oss som ska börja och redan går där). Det ska bli så himla kul att få träna hund på riktigt nu, och till hösten/vintern ska jag och Leia troligtvis tävla. 

Ärligt talat så är jag vettskrämd. Det blir ett helt nytt liv, och jag hoppashoppashoppas det kommer finnast människor där som stöttar en. Jag är rädd för hur hårt jag reagera när det gäller att inte ha Tyra vid min sida. Jag har en sån stor seperationsångest när det gäller att sära på oss två. Jag hoppas att det blir som jag tänkt mig.. Jag hoppas att jag klarar det.